Havsvinden, Försvarsmakten och det osäkra läget — varför Sverige saknar en doktrin för avvägningen

Veckans fråga

Den 11 mars 2026 fyllde Sveriges NATO-medlemskap två år. Årsdagen passerade utan något offentligt besked från regeringen om att de havsvindsbeslut som föregick anslutningen skulle prövas på nytt. Den 15 april lade vårpropositionen inga nya medel för att accelerera havsbaserad vindkraft. Sammantaget står Sverige därmed kvar i det läge som etablerades den 4 november 2024, då regeringen följde Försvarsmaktens negativa yttranden och avslog 13 ansökta havsvindsparker i Östersjön.

Den genuina frågan är inte om enskilda projekt borde ha godkänts. Den är om Sverige har ett redovisat sätt att väga militära operativa krav mot klimatpolitiska mål när de står emot varandra. Idag finns ingen sådan publicerad avvägningsdoktrin. Det är där vi tycker problemet sitter — inte i att Försvarsmakten har invändningar, och inte i att regeringen lyssnar på dem.

Vi behandlade i nr 11 — Kriget och klimatet hur en USA–Iran-konflikt skulle påverka klimatomställningen, och konstaterade då att försvars- och klimatbudgetar redan börjat konkurrera om utrymme. Det här numret tittar på en svensk inhemsk version av samma spänning.

Värdering enligt våra fyra principer

Effekt över symbolvärde

Storleken är inte trivial. 30 GW namnplåtskapacitet motsvarar enligt regeringens egen sammanställning upp till 140 TWh årlig elproduktion vid full utbyggnad — jämförbart med Sveriges samlade elanvändning idag. Hur stor andel som realistiskt skulle ha färdigställts inom 2035 finns inte offentligt analyserat, men även konservativa scenarier landar på flera tiotal TWh. Att avslå den volymen utan offentligt redovisad ersättningsplan flyttar effektfrågan från det som mäts till det som antas. Symmetriskt: att överklaga avslagen utan att ta Försvarsmaktens invändningar på allvar gör samma sak åt motsatta hållet. Effektprincipen kräver att båda sidornas siffror ligger på bordet.

Sveriges hävstång — 0,1 procent av utsläppen, 5 procent av lösningen

Östersjön är inte ett godtyckligt hav. Det är ett av Europas grundaste, tätast trafikerade och säkerhetspolitiskt mest exponerade vatten — och det är samma hav där Tyskland och Polen idag bygger ut havsvind under en hotbild som inte är väsentligt mildare än Sveriges. Den jämförelsen är hävstången: om Sverige finner en doktrin som klarar både operativa krav och utbyggnad, blir den en europeisk modell. Om vi bara säger nej, blir vi referenspunkten för länder som vill säga nej av andra skäl.

Förändringar staplas

Havsvind har en byggtid på 7–10 år från första tillstånd till driftsättning. Beslut som fattas 2024 syns i elproduktion 2032. Den långsamheten är också skälet att en pausmodell — "vi väntar tills säkerhetsläget klarnar" — i praktiken motsvarar ett aktivt nej fram till nästa decennium. Stapling går åt båda hållen: även icke-beslut staplar sig.

Klimatpolitik som håller över mandatperioder

Det här är principen som väger tyngst i denna fråga. Ad hoc-beslut utan publicerad metod håller inte över ett regeringsskifte. En ny regering kan lika obegripligt godkänna allt som den nuvarande obegripligt avslagit allt. Investerare kan inte planera mot opacitet, och Försvarsmakten kan inte försvara sina yttranden mot saklig granskning. En publicerad avvägningsdoktrin är det enda som gör läget granskbart i båda riktningar.

Vad som faktiskt hände 2024–2026

Sverige blev formell NATO-medlem den 7 mars 2024. Under första halvåret 2024 låg fjorton ansökningar om havsbaserad vindkraft på regeringens bord, samlat ungefär 30 GW kapacitet enligt regeringens egen sammanställning. Försvarsmakten avstyrkte tretton av dem med hänvisning till radarstörning, ubåtsövningsområden, sjöövervakning och planering för totalförsvar. Den 4 november 2024 följde regeringen yttrandena. Endast ett projekt på västkusten — utanför Östersjöns operativa miljö — godkändes.

Sedan dess har två saker hänt och två saker inte hänt. Det som hänt: försvarsbudgeten har vuxit kraftigt — Sverige ligger på ungefär 2,4 procent av BNP 2025 enligt NATO-definitionen, ska nå 2,6 procent 2028, och regeringen har aviserat att gå mot NATO:s nya alliansmål om 3,5 procent senast 2030. Klimat- och miljöanslag har samtidigt skurits, bland annat anslaget för skydd av värdefull natur. Det som inte hänt: Försvarsmakten har inte publicerat någon uppdaterad bedömning som tar NATO-medlemskapet i beaktande, och regeringen har inte begärt en sådan. De avslagna projekten har inte fått ny prövning.

Försvarspolitiska perspektivet — vad är det reella säkerhetsproblemet?

Försvarsmaktens publicerade invändningar pekar på fyra konkreta operativa farhågor. Vindturbiner stör radarbilden — både genom direkt reflektion och genom Doppler-effekter från roterande blad — vilket försvårar både civil och militär luftövervakning över Östersjön. Stora parker överlappar med övningsområden för ubåts- och ytstridskrafter. Ankarinfrastruktur och nedgrävda kablar skapar en ny typ av kritisk undervattensinfrastruktur som måste skyddas i ett område där sabotage mot kablar och rörledningar redan dokumenterats — Nord Stream 2022, Balticconnector 2023, telekabelhändelserna 2024–2025. Slutligen påverkar parkerna sjöövervakningen kring de danska sunden och Gotlands strategiska position, två områden NATO efter Sveriges anslutning prioriterar särskilt.

Inget av detta är trivialt. Men ingen av invändningarna är heller unik för Sverige. Tyskland har idag ungefär 9 GW havsvind i drift i Nordsjön och Östersjön och ett lagstadgat mål om 30 GW total havskapacitet till 2030 — som branschen själva räknar med kommer nås först 2032. Polen är på väg att ta i drift sin första storskaliga havsvindspark — Baltic Power om 1,2 GW (76 turbiner à 15 MW) — med produktionsstart 2026, och har givit tillstånd för flera gånger den volymen till 2030. Båda länderna är direkt exponerade för samma hotbild som Sverige: ryska östersjöflottan, samma kabelinfrastruktur, samma ubåtskorridorer. Tysk Bundeswehr och polsk marin har ändå kunnat samexistera med vindparker genom kombinationer av utformningskriterier, övningssamordning, övervakningsavtal med operatörerna och i vissa fall medfinansierad sensorintegration.

Den kritiska frågan blir då: bygger den svenska Försvarsmaktens invändningar på operativa skäl som faktiskt är väsentligt skarpare än motsvarigheternas i Berlin och Warszawa, eller på avsaknaden av ett etablerat samverkansramverk för att hantera dem? Det senare är en fixbar omständighet. Det förra skulle behöva förklaras öppet.

Klimatpolitiska perspektivet i tider av rustning

Här finns två retoriska positioner som båda är ohederliga.

Den första är att klimatomställning är en lyxfråga som rustning gör orealistisk. Den positionen ignorerar att fossilberoende är en säkerhetspolitisk sårbarhet — Europa lärde sig det dyrt 2022 — och att inhemsk förnybar elproduktion är energioberoende i bokstavlig mening. Att hålla 140 TWh utanför nätet är inte ett säkerhetspolitiskt nollalternativ; det är ett aktivt val som flyttar Sveriges energiförsörjning närmare LNG-marknader och kontinentala gaspriser.

Den andra positionen är att klimatomställning trumfar säkerhetshänsyn — att havsvindsprojekt borde godkännas oavsett militära invändningar för att klimatkrisen är akut. Den positionen ignorerar att Östersjöns säkerhetsläge faktiskt är förändrat sedan 2022, att Försvarsmaktens uppgift inte är klimatkalkyl, och att en avvägning där det militära alltid får ge vika inte överlever en regering som tycker att det militära alltid ska få sista ordet.

Den ärliga positionen är att klimatomställning genomförd metodiskt är säkerhetspolitik, men bara genomförd metodiskt. Det innebär konkret att avvägningen mellan operativ militär nytta och klimatnytta måste göras öppet, kvantitativt och i ett ramverk som överlever båda regeringsalternativen.

Varför opaciteten är det egentliga problemet

Detta är artikelns kärnpåstående: avvägningar är legitima, men de måste kunna granskas.

I nr 09 — EU 2040-målet noterade vi att kommissionens förslag om 90 procents utsläppsminskning till 2040 åtföljdes av en publicerad analys som öppet redovisade vad målet kostade, vilka sektorer som bar mest, och vilka antaganden om kolinfångning som var avgörande. Det går att argumentera mot förslaget — och vi gjorde det på flera punkter — men det går att argumentera mot rätt sak eftersom avvägningen är nedskriven.

Det svenska havsvindsbeslutet i november 2024 åtföljdes inte av motsvarande dokumentation. Vi vet att Försvarsmakten avstyrkte. Vi vet inte hur tungt regeringen vägde elproduktionskapacitet, klimatpåverkan eller alternativkostnad mot operativ militär bedömning, eftersom inga sådana avvägningstal redovisades. Vi vet inte vilka kriterier ett projekt skulle uppfylla för att passera. Vi vet inte vilken tröskel ett förändrat säkerhetsläge — exempelvis ett vapenstillestånd i Ukraina, eller ett ratificerat NATO-baseringsavtal — skulle innebära för omprövning.

Det är just denna typ av icke-redovisad avvägning som principen "klimatpolitik som håller över mandatperioder" diskvalificerar. Ad hoc-beslut, även rationella sådana, blir godtyckliga när de inte kan förklaras. Och godtyckliga beslut blir politiskt sårbara — de rivs upp av nästa regering på lika svaga grunder som de fattades på.

Praktiska konsekvenser för Sverige

Regeringens egen utbyggnadsambition för fossilfri el — det dubblerade elsystem som energipolitiska beslut förutsätter till 2045 — kräver i grova tal 300 TWh nyproduktion. De 13 stoppade havsvindsparkerna representerade vid full utbyggnad upp till hälften av det. Även med en konservativ realiseringsgrad till 2035 hade de utgjort en av de största enskilda byggstenarna. Tre realistiska alternativ kvarstår.

Kärnkraft. Vattenfalls SMR-program och de planerade storreaktorerna är politiskt befästa men har ledtider på 12–15 år från beslut till driftsättning, och de första reaktorerna kommer enligt nuvarande tidsplan tidigast 2035. De täcker inte sena 2020-talets eller tidiga 2030-talets behov.

Storskalig sol- och landbaserad vindkraft. Tekniskt möjligt och med snabb byggtid, men markåtgång och nätanslutning blir flaskhalsar. Att kompensera ett sextiotal TWh bortfall motsvarar tusentals nya turbiner och hundratals kvadratkilometer paneler — politiskt minst lika kontroversiellt som havsvinden.

Ökat importberoende. Sverige är nettoexportör av el men marginalpriset sätts av kontinentens gaskoppling. Att gå mot nettoimport vintertid skulle bryta en strategisk position som tagit decennier att bygga.

Inget av dessa alternativ är dåligt i sig. Men inget av dem har genomarbetats i ljuset av att havsvind 2024 i praktiken stoppades. Det är den tekniska konsekvensen av den politiska opaciteten.

Vad vi följer härnäst

• Försvarsmaktens nästa uppdaterade utlåtande om havsbaserad vindkraft, som enligt Försvarsdepartementets normala rapporteringsfrekvens borde komma under H2 2026.
• Klimat- och näringslivsdepartementets eventuella publicering av avvägningskriterier mellan totalförsvar och energiomställning.
• Tysklands och Polens fortsatta drift och eventuella incidenter i Östersjön — det relevanta empiriska underlaget för svensk omprövning.
• Höstbudgeten 2026 och fördelningen mellan försvars- och klimatanslag.

Källor

• Regeringen.se — Avslag på 13 havsbaserade vindkraftparker i Östersjön (4 november 2024)
• SVT Nyheter — Regeringen säger nej till 13 havsbaserade vindkraftsparker
• Ny Teknik — Regeringen säger nej till 13 av 14 vindkraftsparker
• Energi.se — Regeringen stoppar 13 vindkraftsparker i Östersjön
• Energimyndigheten — Tillstånd för vindkraft inom svensk ekonomisk zon
• Sveriges Radio Ekot — Försvarets nya budget blir över 2,5 procent av BNP
• Regeringen.se — Försvarsbeslutet 2025–2030
• Baltic Power — Polens första storskaliga havsvindspark (1,2 GW, drift 2026)
• Clean Energy Wire — Germany largely on track for offshore wind expansion targets
• German Offshore Wind Energy Foundation — Status Quo Offshore-Windenergie
• IEA — Offshore Wind Outlook 2019
• Miljöriktig nr 11 — Kriget och klimatet — vad vi kan och inte kan säga
• Miljöriktig nr 09 — EU 2040-målet är fastställt — vad det betyder för Sverige